fredag 6 maj 2016

Min skissbok - skisser och resonerande text


Vad, hur och varför är skissande bra?
Att skissa är en process som utvecklar ens kreativa förmåga och insikt om sig själv. Genom att skissa kontinuerligt, helst varje dag, så tränas man att se och läsa av former, konturer och olika perspektiv i sin omvärld.

Att skissa innebär att lägga en grund för något som man antingen ser framför sig och vill avbilda eller som man kanske har som tanke eller idé om hur något kan se ut. Genom att skissa, vilket kan göras i omgångar, så kan ändringar göras under tiden vilket öppnar upp för vidare tankegångar och idéer. Man skulle kunna säga att skissa är en problemlösande process. Via skisser kan man se hur processen har gått till, ens egna tankeprocess, vilka kunskaper och idéer som utvecklats, vilka intressen som lockat och vilka känslor som eventuellt varit närvarande.

Att skissa är att lära sig om sig själv och om sin omvärld. Att skissa upplever jag som rogivande. Det behöver inte bli perfekt det man skissar av för det är bara en grund. Att skissa en bild kan till och med säga mer om objektet eller idén som avbildas, ju färre drag som görs. Att skissa har inga krav på sig att bli perfekt och en skiss kan alltid förbättras eller ändras om man så vill. Genom att skissa och sen gå tillbaka och se över sin process, alla sina skisser man gjort, så gör detta att man ser sig själv ur ett annat perspektiv. Kanske finner man något om sig själv i skisserna, något som man inte trodde att man kunde, en kreativ förmåga man kanske inte trodde sig ha, en känsla eller intresse för något som man inte var säker på att man hade, en röd tråd som löper genom alla skisser och som slutligen ger insikt i sin egna utveckling och skapande.

Vilka insikter har jag gjort?

Jag har inte använt min skissbok till att helt och hållet skissa i. Jag har istället gjort anteckningar från seminarium och föreläsningar, där jag blandat med att måla, rita och kludda (s.k doodling) rent utsagt. Jag har emellanåt gjort skisser på idéer jag haft till arbeten, lista på planer jag har haft, målningar eller skulpturer som jag velat göra. Jag har märkt att när jag skissar, ritar eller målar under seminarium eller föreläsningar så håller min uppmärksamhet längre och jag minns även bättre kopplingar som görs. Dessa kan jag långt senare bättre komma ihåg och förstår så väl när jag tittar på mina anteckningar/skisser vad föreläsningen handlade om. Jag minns rummet jag satt i, vilka som var närvarande, vilka som pratade osv. Att ens överhuvudtaget måla eller doodla lite varje dag ser jag i likhet med att skissa, nämligen ett sätt att träna sin kreativa förmåga, liksom en chans att få yttra sig även känslomässigt. Det behöver inte vara stort eller ta plats, bara att sitta ner (eller stå) skissa på en liten pappersbit den idé man har för bara någon minut eller två varje dag. Eller om man har möjlighet, samtidigt som man pratar i telefon, vilket kan bli lite hur som helst och riktigt spännande att analysera efteråt. Att skissa, rita, måla och klottra känner jag är ett sätt att lära sig om sig själv, om vad jag tycker om, vad jag fascineras eller upprörs av, men även av vad andra tycker och tänker. Genom att skissa får jag kunskap, dels materialmässigt men jag kan också se att jag tagit information från min omvärld, vilket kan vara intressant att analysera i efterhand. Med skisser kan jag gå tillbaka och se min egna utveckling, om det är något som kanske undermedvetet fastnat, intryck eller känslor, fakta och kunskaper. Jag läste någonstans att det numera bevisats att man minns bättre om man klottrar samtidigt som man lyssnar till vad någon annan säger eller visar ex. under föreläsningar, seminarium, telefonsamtal. Jag håller med. I alla fall så stämmer det på mig när det gäller exempel ovan. Jag kan dock ibland försvinna in i mig själv om jag sitter ensam och skissar. Då fungerar skissande mer som en meditativ form. Insikter jag gjort med denna process med skissboken, är att jag nu lätt kan gå tillbaka och minnas viktiga stunder som jag annars glömt bort. För att minnas så måste jag i regel använda känseln, doft och syn, att se framför mig färger, former, ord och tecken för att kunna minnas, vilket skissande, kluddandet och skapandet i denna skissbok har gjort det möjligt för mig att göra vad gäller att få djupare kunskap om läraryrket. En lärdom som jag verkligen kommer att ta med mig in i min yrkesprofession som grundlärare i fritidshem, tillika bildlärare.
Ned följer några få bilder från min skissbok, som jag själv i viss mån skulle kalla för skisser.

Skisser kan användas för att i mitt fall komma ihåg personer....



...eller av människor, deras ansiktsuttryck och beteenden.....











...eller för att minnas andras konst bättre, för exempelvis bildanalys som i detta fall.



Snabbskisser över idéer om framtida målningar av återkommande känslor....




...eller skiss över idé om framtida performance art...


..eller sånt man vaknar och ser mitt i natten. I det här fallet ett stort ansikte i vardagsrummet hemma, bildat av gatlyktorna som lyser in mot kattställningen varpå skuggor lägger sig efter väggen. När jag ser ansikten lite överallt såhär på detta sätt så måste jag bara rita av det för att sen måla upp det i stort format. Tyvärr så var det omöjligt just då att få till ansiktet så som det såg ut på väggen och detta pga. att jag var så fruktansvärt trött och satt i mörkret så kunde knappt se vad jag gjorde. Ser lite ut som en katt det jag försökt skissa upp men det var mer en mansfigur som syntes på väggen.

2 kommentarer:

  1. Jag brukar också se massa ansikten och figurer i skuggor men även i andra ting, typ mönster i tyger, eller i naturen och ja massa mer olika platser. Ibland är det även som att de talar till en, eller bara mummlar för sig själva. När jag var liten trodde jag att en häxa bodde i mitt tak på nätterna då miljön utanför fönstret bildade skuggan av vad jag tolkade som en häxa, jag var extremt rädd för henne. Kul ide med att teckna av dom, jag tänker alltid att jag ska göra det men hinner alltid fastna i en ny tanke innan jag får ner det på pappret.

    SvaraRadera
  2. Drakar såg jag väldigt ofta som ung, i moln och formade av kvist och sprickor i trätak. Nu ser jag dom inte lika ofta längre pga jag letar inte lika ofta efter dom nu (men dom finns!). Hjärnan söker ju hela tiden efter sånt som verkar bekant och går inte det så försöker den manipulera oss att se istället. Lite som min bild i bildanalysen, fanns det en rumpa eller mage där? Numera ser jag ofta bara sura och bittra förvrängda gubbansikten i rost eller smutsfläckar på fönster på spårvagnen, varför kan man ju undra... Känner alltid att jag måste rita av men som du säger så hinner man inte alltid. Många mobilbilder har jag av "ansikten" som jag tänkt att någon gång få ut på ett papper men som när jag tittar på dom nu, inte riktigt kan se det jag såg då, vilket är synd.

    SvaraRadera