AVSLUTANDE BLOGGINLÄGG GESTALTNING, examinerande

Såhär dagarna innan redovisningen så känner jag mig stressad, ömsom frustrerad och rejält utmattad. För att hinna ikapp med det som jag hade tänkt påbörja långt tidigare men som inte riktigt blev av pga. krångel med bokningar av salar så har jag i stort sett tillbringat varje dag (ofta från tidig förmiddag till sent in på kvällen/natten) föregående vecka och även denna helg. Äntligen börjar min skapelse ta form men inte riktigt som det från början var tänkt...

Jag har fått börja om lite då och då på sina ställen för att jag dels inte blivit nöjd med formen men även pga materialet i sin helhet (hönsnät) som varit svårt att forma utan att skrapa upp både armar och händer. Blod, svett och tårar, jo tack! Jag har förbannat den här skapelsen samtidigt som jag älskar den.

Formade figurens ansikte genom att pressa hönsnätet mot mitt egna ansikte. Blev nöjd. Till detta, ha gärna nått tygstycke eller som jag servett mellan nätet och huden. Hönsnätet släpper ifrån sig flisor och metallspån när det knycklas ihop, och detta kan fasta i ögonen.

När jag fått på huvudet så kom jag på att jag inte ville ha så lång "ryggrad".  Kunde ju inte förstöra den form jag var så nöjd med så fick krångla mig in med sågen mellan nätet för att kunna såga.  Det tog ett tag och var kämpigt nog efter alla motgångar...

I söndags kom jag på att jag slapp ju faktiskt att klippa pappersremsorna för hand, hade ju faktiskt tillgång till ett bra hjälpmedel...

Så var det bara att sätta igång att klistra och det har tagit bra mycket lägre tid än väntat. Det kan också bero på att jag velat fram och tillbaka rätt ofta om hur jag vill ha formen och att det inte får vara minsta lilla glipa, perfektionisten gallskriker då inom mig när jag väl försöker släppa på tyglarna.

Det här blev gjort igår, söndag, då jag var här fram till strax innan klockan tolv på natten.

Snäckskal jag har haft liggandes hemma som jag tänkte fästa någonstans på figuren för att få till lite den där ruffiga effekten.

Jag har nu lagt lager på lager med pappersremsor och fått till en ganska skrämmande figur, inte min mening utan skulle till en början likna mer den pappfigur jag gjort tidigare (se föregående inlägg). Jag har dock kommit fram till att det är just det här som är jag, den som gärna ser det vackra i det annars skrämmande och förvridna, något som egentligen alltid lockat mitt intresse. Jag har alltid haft en försmak för de makabra och groteska, speciellt när det blandar sig med något som i ren allmänhet ses som vackert. Min inspiration för denna gestaltning kommer som mest från naturen, allra helst skogen och träd, något som alltid legat mig kärt om hjärtat. Som liten hade jag ett tröstande träd som jag kunde sitta i och snyfta när jag haft en jobbig dag hemma eller på skolan. Trädet hade växt lite knasigt och var böjd i höfthöjd, precis så att jag kunde antingen sitta och blicka ner mot sjön eller luta mig med ryggen mot stammen när jag behövde berätta om hur ledsen jag var. Trädet, en bok, svarade mig genom att vara lagom stor att kunna hålla om och krama.

Från originalbilden av Alexander Roslins målning (se tidigare inlägg) så fastnade jag först för löven i tapeten, sen riktades min nyfikenhet mot träden i fönstret (se bild av collaget i tidigare inlägg) och nu har en gravid kvinnofigur som snart omges av, spricker upp av, eller kanske snarare klyvs av växterna, istället framkommit ur detta. Tanken kom sig av att jag ville ha med själva ådringen som kan kännas på bokträd och har så också låtit knyckla och tvinna ihop pappersremsor som jag klistrat fast lite hur som haver över ryggen på min figur. Dessa sträcker sig fram på kroppen och känslan jag får när jag både ser och känner på den är det lite mystiska och naturnära kopplingen jag själv känner att jag har till växtlighet. Lite den tanken fick jag när jag promenerade i Vasaparken och såg dessa stora ståtliga bokträd höja sig mot skyarna. Hur liten jag är i jämförelse och hur starka växterna är som kan tränga undan betong och asfalt, allt som vi människor skapar och vad vi är. Jag gick fram och kände på barken på några av dessa träd , klappade ömt och kände att nått liknande ville jag gestalta och jag ville få med den där lena men ändå på vissa ställen ruffiga ytan. Jag tog några bilder (se föregående inlägg) för inspiration till min skapelse. Än så länge har jag lite kvar att göra. Har några tankar om vilket material jag skulle vilja använda härnäst och funderar på att införskaffa multi-fix för att få till den här ruffiga ytan så sina ställen. Men tiden då...ja räcker den till mån tro? Det återstår att se skulle jag vilja säga.

Imorgon, tisdag är som sagt sista dag innan redovisningen på onsdag och jag sitter fortfarande kvar på HDK (time is now 22:50) och väntar på att papier-machén ska torka ordentligt så jag kan limma på lite saker och sen måla över allt men en vit grundfärg, eller tvärt om (inte kunnat bestämma mig än om hur). Frågan är om jag ska lämna några områden orörda så att jag kan lägga på multi-fix imorgon bitti.....eller om jag kanske ska använda lufttorkad lera nu på en gång för att skapa liknande ruffighet.... 

 En liten stund till blir jag kvar eller kanske hela natten, who knows, not me for sure. Jag vet bara att jag känner mig frusen och trött men måste kämpa på en stund till, VILL kämpa på en stund till och se vad det tar mig. Men är det jag som styr formen på denna skapelse eller är det den som styr mig.....?

Just nu ser det ut som om min figur bär en jycklarhatt, att en alien har hoppat ut ur magen och att äggstockarna ramlat bort.