Assignment 1: Vatten

Promenad uppe på Ramberget när dimman låg tät över hela Göteborg. Korten är tagna med kameramobil sen har jag använt PicsArt för att få till collaget av mönster i en bild jag valde från nätet av en naken kvinna. Allt är på ett eller annat sätt format av vatten så därför valde jag att involvera kroppen i bilden och på så vis skapa en "egen" form. Tanken var att jag skulle använda min egna kropp till en början men jag hade inte möjlighet att göra det själv så att det blev bra, så jag snodde någon annans istället.

Bilden nedan var första upplagan och där skulle också text ingå med kort förklaring av vilka mönster och former jag valt ex. rost, dimma, frost osv. Jag råkade av misstag radera den färdiga versionen och efter det orkade jag inte göra mer på denna utan fick istället en annan idé (den ovan).

Smakprov på vad jag jobbat med när jag har varit sjuk. Har fått mina tre assignments för veckan och har just börjat med dom. Dessa, som för övrigt är tagna ur How to be an explorer of the world, ska jag genomföra innan nästa vecka börjar:

1. Vatten. Studera och dokumentera olika former gjort av vatten, hitta så många olika former du kan, undersök formen vattnet skapat, och försök att komma på en egen. ( från sidan 79 )

2. Samla några objekt för deras "magiska" potential skriv en liten fiktiv historia om objekten. ( s 93)

3. Hitta ansikten på din väg ( resor) leta efter dem i naturen, hus, detaljer på fordon, och miljön omkring dig, ( knappar, och texturer etc) eller i naturen ( träd, osv) molnen, eller i målningar.

Igår orkade jag mig en sväng upp på Ramberget för att få inspiration. Jag tog massa kort och samlade på lite smått och gott. Bilder och skapelser kommer jag lägga upp bilder på under helgen. Tänkte att jag skulle åtminstone lägga upp något nu när det ändå är fredag.

Jag misstänker att jag kanske påbörjat en slags undermedveten performance art med ett återkommande tema....nämligen toalettbesök.

Förra veckan blev jag nämligen pinsamt påkommen med rumpan bar när jag var i full färd med något som är känt som ett månatligt tjejbestyr. Jag tänker inte gå in på några detaljer men händelsen involverade bland annat ett mycket litet rum som i vardagligt tal kallas för toaletten, strumpbyxor, kjol, en olåst toalettdörr och en häpen och möjligtvis förskräckt man. De flesta kan nog vid det här laget föreställa sig scenariot. Jag valde dock att inte skämmas för händelsen, istället att omfamna det komiska i situationen. För att avdramatisera föregående pinsamma möte och för min del i det hela be om ursäkt inväntade jag min "åskådare" från minuterna innan medan han själv besökte en annan toalett. Det slutade i alla fall med att vi skrattade åt incidenten. Resten av dagen var jag skakigt skrattig och allmänt glad och blir det än var gång jag berättar om händelsen. På ett sätt känns det befriande.

Så igår, måndag (nattugla som jag är publicerar jag detta kl 02) bara några dagar efter föregående pinsamhet och efter en helt vanlig dag bland klasskamrater och lärare på HDK, efter att ha shoppat inne på secondhandaffär och åkt spårvagn med ett dussin människor för att tillslut landa nöjd och belåten i min trygga lya, så märkte jag under mitt då efterlängtade toalettbesök hur mina trosor faller ur byxorna och hur jag i min hjärna under några sekunder försöker pussla ihop hur jag fortfarande kan ha dem på mig medan jag ser dem ligga det löst på golvet mellan mina fötter...

Ångesten och pinsamheten gör sig självklart påmind när jag väl inser att jag gått hela dagen med två par trosor på mig varav ett löst någonstan innanför byxorna, kanske rent av fullt synliga vid ett eller annat tillfälle (!). Jag tror såklart inte att jag är den enda i världen som varit med om detta men jag har kommit underfund med att för min del mår jag bättre av att dela med mig av mina pinsamheter för att avdramatisera ångest över de annars ständigt återkommande "tänk om"-scenarion. För "tänk om" dom fallit ut någon annanstans när jag (s)trosat runt på Göteborgs gator och torg!?! Så jag började undra... Har allt studiesnack om genusperspektiv, normer etc. gjort att jag undermedvetet tagit ett personligt steg till att problematisera kvinnans roll i samhället genom att synliggöra vad som egentligen inte skulle behöva vara pinsamt eller har jag bara blivit aningen mer tankspridd som inte ens kan med att låsa toadörren ordentligt eller se till att jag åtminstone har på mig trosorna ordentligt, oavsett hur många jag än väljer att bära?! Jag gissar på det senaste alternativet...

Här är en snabbskissad illustration av hur jag kan tänka mig hur det kan ha sett ut för den olyckligt lottade åskådaren (eller åskådarna).

Assignment 1, v.7

Vårt första assignment, dvs. förhåller sig undersökande och ser världen med "nya" ögon, lägger vikt på processen istället för resultatet. Jag valde att gå en annan väg hem från HDK och använde mig av kamera och ritblock. Därefter skulle man göra ett collage och sen blunda och rita den väg man tog. Jag fotade mycket men hittade även lite saker jag tog rätt på ex. ett gummiband, klistermärken.

Så Vad gör samlandet och avtrycken med mig?

För mig handlar det om att få nya perspektiv och att försöka "släppa på tyglarna". Jag lägger för mycket krav på mig själv och därför har det blivit att jag finner saker jag gillar, sen läggs det i en hög labeled "bra att ha" och "den ska jag göra något av". Problemet är att den tidpunkten aldrig kommer eller rättare sagt jag tar mig inte tid för det. Litteraturen vi fick att läsa inför detta gjorde att jag fick ny skaparenergi och tanken är att jag med "små steg" ska börja plocka fram det jag samlat under åren och sätta ihop dem till något som jag och andra faktiskt kan ta del av och skåda.

Slutresultatet blev denna. Det tog tid att faktiskt släppa lite på sina tyglar om värderande. Nu när jag tittar på slutresultatet, som jag lika gärna kan fortsätta greja med hur länge som helst, så slog det mig att jag valt att inte färglägga många av de mönster på byggnader som jag fann stod ut mest, detaljerna som var så otroligt vackra. Nu får åskådaren själv leta upp byggnaden med mönstret om dom är tillräckligt nyfikna på hur det i verkligheten ser ut.

En samling av bilderna från idag.

Kan sitta hur länge som helst och hitta nya former, mönster och annat spännande i bilder när man använder PicsArt. Blir helt salig av alla spännande "miljöer" man kan hitta i dessa bilder.
Började med att ta lite kort på väg till dammen. Klippte ut det jag fokuserat på....

....och lade sen ihop dom i en bild från min vy från bänken intill dammen. Blev såhär..

och såhär.... (ett hängande köttstycke kanske)

 och det finns såklart inget slut men någonstans var jag tvungen att sätta stopp... men lär återkomma till dessa. Jag tyckte mig se en dörr i mitten, som en ingång till en vacker sal och valde att zooma in och fann ett litet gömställe...men som när jag tittar på håll liknar mer som Ceasar från Planet of the apes (uppföljaren, (eller vad de nu heter).

Att cykla eller icke cykla, det är frågan.

En barn på cykel, med mamman bakefter som håller i stödet, går förbi. Han ska lära sig cykla och mamman vill att dom går runt dammen några varv.
"Men jag vill inte."
"Men jo, o. Du måste."
"Men varför då? Kan vi inte.."
"Men näe, nu får du sluta. Upp på cykel igen, trampa nu, så skynda."
Men, kan vi inte...men alltså"
*suck*
"Måste jag?"
"Ja!"
Ett varv. Två varv.
"Men...måste jag verkligen cykla mer?
"Men ja a. Det måste du."
"Men...kan vi inte vila lite också?"
"Nej! Du har suttit med den där jävla iPaden hela veckan! Nu ska du vara ute en stund och röra på dig!"
"Men..alltså..."
Han kliver motvilligt upp och trampar knappt. Mamman skjuter på och gör mesta jobbet.
"Men titta vart du cyklar. Du ser ju inte vart du cyklar om du tittar på annat. *suck* Kom igen nu."
"Men det är jobbigt. Jag orkar inge mer."
"Jo *suckar*."
Han cyklar vidare. Dom tar paus lite längre bort. Hon sätter sig på en bänk och går genast ner till dammen.
"Mamma titta!" Han vill visa henne många saker nu och berätta om vad han ser. Hon går till honom men verkar måttligt road och det tycks som att mobilen är mer intressant.
"Nu ska vi snart in och äta."
Dom är en bit bort för mig att höra eller se så bra vad de gör men i mina öron ringar det samtal de hade framför mig bara minuterna innan. Att hon inte hörde vad han sa, att hon inte lyssnade på hans önskemål och tillsammans hade kunnat hitta något som gagnade de båda. Tänk vad mycket dom hade kunnat hitta tillsammans, vad mycket de hade kunnat göra där i parken och vad han hade kunnat cykla bara hon hade gjort det lite mer intressant för honom. OM hon bara hade lyssnat på vad han sa och uppmuntrat honom med hans önskemål. Vilka lekar de hade kunnat skapa tillsammans. Raceat med cykeln till det träd han hade velat undersöka. Funderat över hur många varv man kunde cykla runt dammen och hur lång tid det skulle ta. Räknat antal tramp fram till bänken där de sen skulle ta en paus och titta på vad som finns i dammen. Ta kort och undersöka djurlivet, träden, skuggorna och ljuset och solstrålarna som glittrade på isen. Vad kul och trevligt dom båda hade kunnat ha, tillsammans. Hennes syn på hans ipadanvändande var speciellt intressant. Jag kommer återkomma det till detta.

Trodde jag skulle kunna hålla mig pepp på bloggandet lite längre än såhär...men icke... Det går trögt nu. Likaså att sätta sig in i litteraturen. Mycket annat som går före. Jag fick i alla fall lite inspiration från boken 'Sätt att se på konst' av John Berger men har inte hunnit läsa allt ännu. Vad som fastnade var väl tanken om att vi ser saker för första gången varje gång vi ser det, bl.a. utifrån vår personlighet och tidsrymd. I och med att tiden tickar så är är vi aldrig stilla och på så vis är allt alltid en reproduktion av vad som från början var originalet. Varje reproduktion är på så vis ett original i sig. Så har jag tolkat det och det gör mig upprymd och nyfiken på möjligheterna. Vad jag försöker säga är väl att jag aldrig riktigt tänkt ordagrant så men nog ändå känt att det är så det är, på ett sätt. I 'How to be an explorer of the world - Portable art life museum' av Keri Smith var det upplyftande att läsa om "mig själv", som ända sen barnsben samlat på allt möjligt och till och från varit en sorts "horder" av bara grejer som för mig har/haft ett sentimentalt värde. Jag har väldigt svårt för att slänga minsta lilla sak, med tanken "den kommer nog till användning" och "den ska jag sätta in i ett album/kollage/glasskåp/??".  Likaså här rungar tanken om att allt du ser, ser du för första gången och jag lånar ett citat ur boken 'How to be an explorer of the world - Portable art life museum', s.31 av Italo Calvino "Every experience is unrepeatable.". Vilket gör att känslan av att ta vara på varje minut blir desto vackrare. Detta kopplar till min promenad idag. Tanken var att jag skulle ta färjan till Röda Sten men min kropp och hjärna sa "sitt ner vid dammen på Ramberget och andas istället. Värm dig i solen och tänk inte på det som gör dig rädd. Andas och låt ljuden runtomkring fylla på med nya tankar, nya upplevelser och nya intryck som motar bort ångesten." Så jag gjorde det. Jag satte mig på en bänk och lät tiden gå utan att tänka på alla måsten. Jag ritade av några skuggor och precis där så såg jag det, ständiga förändringen. Jag kommer återkomma till detta.

Idag upplevde jag tystnad

I morse försökte jag mig på en av övningarna i boken 'How to be an explorer of the world - Portable art life museum' av Keri Smith. Jag skerv ner det första jag upplevde precis där jag satt. Jag kom på mig själv att jag satt i ett tyst rum. Eller gjorde jag det? För mig innebar det tystnad till skillnad från hur det annars brukar vara, med musik i bakgrunden eller liknande Jag var ensam och jag upplevde vad tystnad innebär för mig.

Utställning Rum, Konsthallen

Fredag och jag begav mig till Konsthallen för det galleribesök vi studenter i L6BD10 hade till uppgift. Jag hade egentligen tänkt besöka Konstföreningen för att titta på Jonas Berg, ”Svarta Moln”, (men som börjar imorgon!)  som lät väldigt intressant. Tyvärr så hade galleriet inte öppet idag vad jag förstod så tog n promenad lite längre upp för avenyn och besökte som sagt Göteborg konsthall istället. Där fann jag en utställning kallad Rum med anknytning till filmfestivalen och "nordisk film bortom biografen". Jag visste inte vad som väntade men blev lika förvånad som glad och ångestladdad i samma veva. Jag fastnade speciellt för en speciellt låt som spelades till ett av alstren och som ekade mellan de andra oavsett rum man befann sig i. Det i sig gjorde att upplevelsen mellan dem blev extra känslosam och jag undrar om inte det kanske var meningen. Filmskapare, den ene helt olik den andre. Tre av dem riktigt rörande sköna att titta och många känslor spånade fram. En av dem var ljudet tydligast då man skulle ha hörlurar och sjunka ner i en soffa framför videoskärmen. Jag satt ner vid varenda film och scribblade ner känslor och saker jag såg i filmerna eller runtom kring mig för stunden. Skönt var det att sitta där och sjunka längre och längre in i det sköna "oväsendet". Då den ena jag uppfattade som sorglig så var den andra mest ångestfylld och jag hade svårt att titta färdigt. varför är jag inte riktigt säker på än. Den sista jag tittade på hade jag från början råkat gå förbi och helt missat. Det var en kort sekvens av två par händer kallad Memory trace. En farmor och en farfar som försöker minnas en klapplek från när de var barn. Inget ljud. Inget ljud men intill spelar en av de andra utställarnas låtar, den jag kom att fasta så för. Filmsekvensen med händer gav mig från början både tankar om hur vackert och roligt det verkade, men tillsammans med låten "Death" av Andi Almqvist (https://youtu.be/aXTdrgQRSNI) så började tankarna snurra mer åt sorg och jag blev mer ångestfylld än innan. Det var något som gjorde det så verkligt, synen av trevande händer som försöker minnas rytmen, tillsammans med den låten. Det gav mig rysningar.

Ett tips, lyssna :

"Death" - Andi Almqvist: https://youtu.be/aXTdrgQRSNI

Recap..

Summering av förra veckan (januari): Riktigt givande, spännande och inspirerande föreläsningar och övningar och uppgifter. Gärna fler sådana. Vi har gått igenom olika lärandeteorier och estetiska lärprocesser, diskuterat begreppen modest och radikal estetik, kikat på barns bildskapande utifrån ett historiskt perspektiv och gjort jämförelser till nutida styrdokument och förhållningssätt. Vi har fått pröva på olika material och tekniker bl.a. ritat av stenar och lagt till skuggning, därefter försökt hitta "tonåringen" i bilden. Bild från den uppgiften kommer så småningom då den just nu är under bearbetning. Vi fick även en föreläsning med Tarja Häikiä. I tidigare kurser har vi redan läst om Piaget, Dewey och Vygotskij men fick här en liten repetition tillsammans med lite ytterligare namn så som Maurice Cox som studerat s.k. "huvudfotingar", Jean Luquer (?) som studerat olika strategier i barns bildframställning och relationen till barnen och hur vi kategoriserar dem. Kändes givande och bra med repetition i det här läget.

Denna vecka v.5: Vi började veckan med en föreläsning om Sokratiska samtal och sen även testa på metoden. Denna sortens samtal ska leda till självinsikt och därför är viktigt att samtalsledarens förhållningssätt följer tre regler: Elenchus - kritiskt granskande och demokratiserande, Maieutike  Förlossningskonsten dvs öppna frågor, Aporia - förvirring, dvs att ifrågasätta och synliggöra bristen på kunskap så att det sporrar till vidare utforskning. Ett lyckat Sokratiskt samtal ska alla få komma till tals och man ska lämna samtalet med fler frågor än vad man hade från början. Faktiskt inte så lätt som det låter, men väldigt givande och som sagt förlösande för tanken och kreativiteten.


Därefter föreläsning om rörlig bild och media. Vi delades in i grupper om två och fick till uppgift att göra en animerad film utifrån några basic rules, vilka gick sådär att följa när man väl sitter och arbetar, mycket att tänka på men jag gick in för att testa på lite olika tekniker då jag aldrig direkt jobbat med animering förut. Moa-maria och jag fick iaf till en liten filmsnutt som vi arbetat ihop i appen StopMotion , som gick sådär att redigera i efterhand (inte en app jag rekommenderar egentligen pga redigeringsmöjligheterna). Trötta på slutet så tappade vi båda förmågan att se fel (medvetet?) i ex. textning vi (jag) gjorde som inte gick att åtgärda så lätt så här i efterhand så det blev som det blev helt enkelt. Haha, "generaiser", va f*n är det?! :-)) Jag är rätt nöjd ändå. Ska bara försöka ladda upp den nu, lite svårt när inte appen vill göra som jag vill men nu... finns länk till animationen här: https://www.dropbox.com/s/boxum63jc5z5ocp/En_Film_om_Utanf_rskap.mp4?dl=0

Vi valde att skildra lite hur utanförskap kan te sig och hur det på ett sätt kan lösas. Vi använde lera i olika färger och formade enkla figurer, ingen direkt koppling till karaktärernas personlighet men det är för all öppet för tolkning bäst man vill. Det tog sin lilla tid att göra videon, inte minst pga att ljussättningen var svår att få till, något vi trodde skulle gå att till viss del fixa i redigeringen senare. Tiden var knapp och okunniga som vi är i det här stadiet vad gäller stop motion så gick det inte att hinna förbättra. Som grädde på toppen så landade Bob Dylans 'New Morning' alldeles förträffligt bra tillsammans med hela filmsekvensen och gjorde att inget mer behövde tilläggas, då vår tanke var att lägga till olika ljud till varje sekvens ex. barnskratt och skolgårdsljud.

Jag gillar idén av att använda sig av den här sortens metod, stop motion animation och film överlag i lärandesyfte och ser hur det kan ge barn möjlighet att uttrycka sig. I enlighet med skolverkets läroplan så ska vi erbjuda barn denna möjlighet till multimodalt skapande och likaså processinriktade uttrycksmedel. Jag skulle kunna tänka mig att arbeta med detta tillsammans med barnen, olika teman eller ämnesöverskridande.