Utställning Rum, Konsthallen

Fredag och jag begav mig till Konsthallen för det galleribesök vi studenter i L6BD10 hade till uppgift. Jag hade egentligen tänkt besöka Konstföreningen för att titta på Jonas Berg, ”Svarta Moln”, (men som börjar imorgon!)  som lät väldigt intressant. Tyvärr så hade galleriet inte öppet idag vad jag förstod så tog n promenad lite längre upp för avenyn och besökte som sagt Göteborg konsthall istället. Där fann jag en utställning kallad Rum med anknytning till filmfestivalen och "nordisk film bortom biografen". Jag visste inte vad som väntade men blev lika förvånad som glad och ångestladdad i samma veva. Jag fastnade speciellt för en speciellt låt som spelades till ett av alstren och som ekade mellan de andra oavsett rum man befann sig i. Det i sig gjorde att upplevelsen mellan dem blev extra känslosam och jag undrar om inte det kanske var meningen. Filmskapare, den ene helt olik den andre. Tre av dem riktigt rörande sköna att titta och många känslor spånade fram. En av dem var ljudet tydligast då man skulle ha hörlurar och sjunka ner i en soffa framför videoskärmen. Jag satt ner vid varenda film och scribblade ner känslor och saker jag såg i filmerna eller runtom kring mig för stunden. Skönt var det att sitta där och sjunka längre och längre in i det sköna "oväsendet". Då den ena jag uppfattade som sorglig så var den andra mest ångestfylld och jag hade svårt att titta färdigt. varför är jag inte riktigt säker på än. Den sista jag tittade på hade jag från början råkat gå förbi och helt missat. Det var en kort sekvens av två par händer kallad Memory trace. En farmor och en farfar som försöker minnas en klapplek från när de var barn. Inget ljud. Inget ljud men intill spelar en av de andra utställarnas låtar, den jag kom att fasta så för. Filmsekvensen med händer gav mig från början både tankar om hur vackert och roligt det verkade, men tillsammans med låten "Death" av Andi Almqvist (https://youtu.be/aXTdrgQRSNI) så började tankarna snurra mer åt sorg och jag blev mer ångestfylld än innan. Det var något som gjorde det så verkligt, synen av trevande händer som försöker minnas rytmen, tillsammans med den låten. Det gav mig rysningar.